Akram var politiskt aktiv inom socialdemokratiska partiet mellan 1999 till och med 2005.

   När man lämnar sitt land i protest mot diktatoriskt regim har man tagit ett politiskt steg. T.o.m. de som påstår sig inte vara politiskt intresserade, genom att avstå från politiken, har tagit ett politiskt steg.

Åren 1999 till 2005 öppnades en ny sida i mitt liv och det var början till mina politiska aktiviteter. I maj 2001 valdes jag som kandidat till Riksdag och kommun i Stockholm för socialdemokratiska partiet.

Mitt mål var att kämpa mot rasism och segregation, samt kämpa för kvinnorättigheter.

Genom att vara delaktig ville jag kunna påverka mitt och samhälles framtid till det bättre och det uppnår man bäst genom att vistas bland dem som bestämmer över samhället. Jag ville gärna vara med och påverka. Därför bildade jag en politisk förening och kämpade för integration.

Mina uppgifter inom politik var att prata med invandrarna och berätta vad Socialdemokrati innebär. År 2002 blev jag demokratiambassadör.

Inom ett år träffade jag invandrarföreningars medlemmar, samtidigt gick vi alla 18 demokratiambassadörer till olika förorter och hade torgmöte med folk. Jag anordnade många olika föreläsningar och bjöd in politikerna att komma och hålla tal för folk, invandrare likaså svenskarna. Efter valet i september 2002, blev jag nominerad och vald som Tingsrättsnämndeman samt styrelseledamot i organisationen Barnens Dag. 

Stockholms stads förtroendevalda

Nu sitter i många olika styrelser i olika föreningar. Jag jobbade hårt för mina föreningar och lyckades arrangera  föreläsningar, studiebesök och studiecirklar i ett antal år. Mina artiklar i tidningar och olika webbsidor samt intervjuar som jag hade med många olika tv- och radiokanaler visade mina åsikter om demokrati.

Jag ville gärna försöka ändra invandrarsituationen och bekämpa diskriminering. Jag ville jobba för jämställdhet och få bort ordet invandrare, detta ord skapar segregation, vilket jag försökte kämpa emot.

Vi måste kämpa för vårt nya hemland Sverige tillsammans. Vi är inte invandrare längre, vi har bott här i så många år. Vi kan inte vänta på att någon annan ska kämpa för oss. Det måste vi göra själva.