Genom att ha sett flygskolans reklamfilmer på TV så kom jag att tänka på, "varför inte jag? Jag skulle älska att bli pilot". Sagt och gjort, 1974 när jag var gift och hade 5 barn, började jag ta glidflygslektioner på Den Kungliga Flygklubben i Doshan-Tapeh. Belägen vid angränsning till en militär flygbas, var Doshan-Tapeh var fylld med ambitiösa studenter som ville lära sig att flyga. Vid flera tillfällen, tog jag med mig mina barn till Doshan-Tapeh där de alla fick möjligheten att flyga glidflyg med mig.

En av de mest minnesvärda stunder som jag har upplevt som student i glidflygning var under en flygning, när en av mina instruktörer började utföra akrobatiska övningar i luften.

Detta minne kommer jag att bära med mig så länge jag lever. En gammal och välbevarad tradition är att blöta eleverna, efter sin första soloflygning, med vatten. Detta symboliserade gratulationen av piloten. Jag blev inget undantag från denna tradition och gratulerades på samma sätt efter att jag hade genomfört min första soloflygning.

I oktober samma år efter att ha tagit min glidflygslicens, började jag på Ghaleh-Morghi flygskolan för att starta mina flyglektioner med en- och tvåmotoriga plan. Det första planet jag fick träna med var en Sesna 172, och efter att ha flugit i endast 14 timmar, lyckades jag med framgång att genomföra min första soloflygning.

Nästa fas i träningen var mer krävande och innehöll bl.a. natt- och långdistansflygningar till städer som Tabriz, Kermanshah, Ahwaz, Isphehan och Rasht. Under mina 4 år av flygningar, har jag flugit 150 timmar med instruktör samt 50 timmar av soloflyg i både dag och natt. Varje morgon, efter att ha lämnat av min man på hans jobb och efter att ha lämnat barnen i skolan, åkte jag ner till Ghaleh-Morghi. Jag var väldigt passionerad av att flyga och ofta kunde jag vänta hela dagen på Ghaleh-Morghi på min tur att få flyga. Även om jag ofta var tvungen att lämna min yngsta son hos sin far, fick han med jämna mellanrum följa med mig upp i planet. Jag minns just ett tillfälle efter att vi hade landat och när jag skulle väcka honom för att stiga ur planet, när han vände sig om och sa "Mamma, kan vi inte flyga igen?". Underbara minnen som detta är de mest värdefullaste stunder som jag har haft. Stunder som dessa hör inte till de dagliga upplevelserna.

Utmed den praktiska delen av min träning, var jag även tvungen att dagligen delta i teoretiska lektioner med ämnen som aerodynamik, motor, flyg instrument, meteorologi, navigation samt engelska lektioner. I samband med att jag tog min licens, fick jag två jobberbjudanden. Jag blev erbjuden en tjänst som flyginstruktör på Den Kungliga Flygklubben och en tjänst som andrepilot för tvåmotoriga plan på Air-Asseman flygbolag. Dessvärre så förhindrades jag i att fortsätta min karriär efter den Iranska revolutionen. Jag hade inget annat val än att sluta flyga och därmed låta mina drömmar om att arbeta med mina drömyrken gå i graven. Genom alla dessa år av flygande, blev jag ett känt ansikte för många genom flertal intervjuer i radio och TV, samt bilder på mig som publicerades i nationella och stora tidskrifter och tidningar..

Jag blev vid ett flertal tillfällen inbjuden till invigningar av nya Kungliga Flygklubbens lokaler i olika städer och platser. Min självbiografi var även publicerad i en bok utgiven av den Iranska kvinnoorganisationen "Lahzeha va Talasha" (Stunder Och Ansträngningar). Boken var en samling av olika kvinnors självbiografi vilka hade genom icke traditionella yrken, skilt sig markant från andra. Boken samt Mahnaz Afkhami (Minister för kvinnornas ställning) skrivna lovord skickades till mig.

Mest belåten blev jag efter att ha fått reda på att medan jag levde utomlands, var mina ansträngningar och prestationer fortfarande erkända bland iranier i exil. År 1990, blev jag tillfrågad att ställa upp på en intervju för tidningen Javanan i Los Angeles, USA. Intervjun publicerades i tidningen efter att den hade ägt rum i Sverige. Senare år 1995, i en bok publicerad i Washington, USA, av Mansoureh Pirnia, publicerades min självbiografi under rubriken "Den mest erfarna kvinnliga piloten". Samma år publicerades även artiklar om mig i bl.a. följande tidningar: Nimroz & Rah-Ayandeh.

Trots den enorma passionen och intresset, och trots mina envisa och återupprepade försök 1985 att hitta jobb inom det svenska flyget, misslyckades jag. Senare 1989, tog jag flyglektioner samt teorilektioner på Bromma flygplats i Stockholm. Men efter att ha tagit min licens, lyckades jag inte slå mig in i branschen.

www.iranian.com